JAG FÖRSTÅR VARFÖR

instruktionssköterskor så ofta är riktiga drakar. Det måste ha varit minst sagt påfrestande att försöka bibringa ”våra” tjejer den mest basala känsla för ordning i ett sjukrum. Eller hade alla tjejerna århundradets enda instruktionssköterska som inte var en drake? För även om tjejerna har andra förtjänster så kan de inte ens vika ihop en filt och ställa tillbaka saker där de tog dem.
Nu när jag sitter här, medan de sköter mor, får jag ofta frågan om var saker och ting finns. Som om jag skulle veta på vilket bord, eller bakom vilken blomkruka en tjänstare lagt ifrån sig något. 
Bordet som är avsett som förvaringsplats för sådant som behövs i vården, har grott igen så till den milda grad, att jag bestämt mig för att åtgärda det i dag. Naturligtvis ett otacksamt jobb, för det kommer snart att se likadant ut.
Och golvet, vad i all världen ska jag göra med golvet — jag är rädd för att det aldrig kommer att bli sig likt.

Morgonens hemtjänstare har gått, men innan de gjorde det, frågade jag om det skett en omorganisation, eftersom det inte är fullt så många olika tjejer som kommer och går. Och så är det, man har återgått till en gammal indelning, där tjejerna i så stor utsträckning som möjligt, sköter samma vårdtagare. De tyckte naturligtvis att det var bra att jag är nöjd. Måste säga att vi tydligen hade tur, att de bästa av dem kom att tillhöra vårt distrikt. Det är många jag inte saknar.

Så får jag ta tillbaka, somliga kan visst vika ihop både täcke och filt, även om de hamnar på en fåtölj istället för under överkastet.