BARA FÖR ATT DET GÅR

att knöla ihop textilier, måste man ju inte göra det. Jag häpnar varje dag över nyskapandet i hemtjänstarnas inredningsideal.  Nästan varje dag kan jag glädja mig åt att ha fått ett nytt stilleben, på golvet, en fåtölj eller ett bord, att avbilda. Min farmor skulle nog inte uppskatta dagens bordsdekoration — en toarulle, bredvid hennes foto på pelarbordet.

Laura är fortfarande harmonisk, inte ens Liam fick henne ur balans häromdagen. Nu lägger ju min närvaro en viss sordin till och med på honom, och han gafflar inte på fullt så mycket som tidigare. 
Så här på kvällen blir mor som vanligt rastlös. Nu har hon befriat sig från filten hon vanligtvis har över knäna, viker den, brer ut den och viker den igen. Hon är mycket koncentrerad och säger: ”Det har hänt mycket med den här sen jag såg den sist — och det är bara en månad sen”. Efter en stund stryker hon över filten och tillägger: "De har nog talat om att ge mig den här på min hundraårsdag".
Och jag håller med.