IBLAND SLÅR DET SLINT I HJÄRNAN

och jag kan i slutet av veckan se fram emot en helg utan hemtjänstare — innan jag tänkt tanken till slut inser jag alltid att jag blir inte kvitt dem bara för att det är helg. Oavsett veckodag är vi beroende av dem, flera gånger dagligen.

Hade tänkt göra så så mycket nu på morgonen, baka, betala ut räkningar och helst städa lite — i stället har jag sovit i en timme. Jag skulle fortfarande kunna göra en del av detta, men jag är lika trött som innan jag somnade, så jag har flyttat in till Laura, som fortfarande sover. Kanske orkar jag läsa, tänker jag — men i stället fortsätter jag att grunna över hemtjänstarnas mentalitet och bevekelsegrunder. Förmodligen kommer jag aldrig att få några svar på mina funderingar. 
De allra flesta är mycket uppmärksamma på minsta rodnad, som kan utvecklas till ett sår. Jag ser två anledningar till det, dels är det säkert mycket mer intressant än att torka upp på golvet och vika ihop kläder och filtar — det känns nog som man gör en större och viktigare insats än när man ställer i ordning efter sig. Det händer nog att vårdtagare uttrycker sin tacksamhet över hemtjänstpersonalens insatser — men hur ofta kommer den uppifrån, eller från samhället?
Den andra, väl så troliga orsaken, är efter de mycket fula trycksåren, som nu börjar läka, har man insett att Lauras hud är som silkespapper, och de måste vara extremt uppmärksamma om det inte ska hända igen.

Egentligen är det svårare att förstå ledningens bristande kompetens. Det är nu en månad sedan jag frågade hur det förhöll sig med tjejernas försäkringar, eftersom en av dem slagit sönder ett glas i en fotoram. 
Det är i det närmaste två månader sedan vi påminde socialnämnden om att vi väntar på ett svar från dem.
Nu har det gått så lång tid, att jag snarast skulle bli förvånad om någon hörde av sig.