"MINA BEN ÄR SVAGA

jag går inte så bra", är det första Laura säger när jag kommer in till henne på morgonen. Jag får ju lov att hålla med om det, men säger att vi har det bra som får låna en bra rullstol av kommunen. Mor har nog inte riktig koll på att hon tillbringar hela dagarna i sin rullstol, men håller med om att det är bra, och undrar vad det kostar att hyra stolen. Jag förklarar att den hyran har hon betalat i hela sitt vuxna liv, genom att betala skatt.

Laura har i hela sitt liv varit mycket för att förebygga, och undrar nu om hon kan utföra några rörelser som är bra för benen. Nej, de benen är det nog inte så mycket att göra åt nu, men jag uppmanar henne att röra på armar och överkropp, för att inte stelna till, och för att hålla cirkulationen i gång. Ett gott förslag tycker mor, och hutar sedan genast åt mig när jag lägger ena benet över det andra: "det är inte bra att sitta med benen i kors!"

 

Vilken kontrast att se, och höra, denna glada, pigga och talträngda Laura — så långt ifrån de senaste trötta dagarnas Laura. Hon fortsätter att tala om sina ben, och hur synd det är att hon inte kan gå på långpromenader längre.

Hennes humör dämpas inte nämnvärt av de två förfärliga tjänstarna, som tjatar om hur gott det är att få duscha, och som vanligt bemöter henne på ett vis som borde vara kriminellt, vare sig det handlar om barn eller vuxna.