söndag 8 september 2013

"DET HÄR BLIR FINA FISKEN,


ska du se Laura, jaaa, så bra det gick", kvittrar Nora.
"För dig ja" svarar Laura, och jag fnittrar där jag håller på att plocka undan disken i köket.
Men jag fnittrar inte när jag kommer in i Lauras rum, och får ägna mig åt att plocka upp, vika ihop och lägga undan.
Jag har inte ens dåligt samvete för att jag är så grinig. Visst släpper jag saker där de inte ska vara, och jag glömmer att plocka undan — men inte i andras hem, och i synnerhet inte under arbetstid.
Jag vet också, hur lätt standardfraser slinker ur munnen, om man inte tänker sig för. Men jag vet också att man kan bita sig i tungan, säga något annat och säga det med ett normalt tonfall.
 
Tänk om man kunde vara allerstädes närvarande. Hur ska man kunna välja mellan att klippa gräs, baka, dammsuga  och tusen andra saker som alla är lika nödvändiga. För ögonblicket är jag för trött för att göra något, hur nödvändigt det än är, men jag ska försöka hålla mig vaken en liten stund till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar