söndag 29 september 2013

JAG SITTER BREDVID LAURAS SÄNG,


hon sover djupt. Radion är påslagen och jag har stökat runt en lång stund, jag har talat med henne och jag har tappat saker på golvet, men hon sover vidare med huvudet på grinden. Det gör mig irriterad att trots att alla vet att hon inte ska ligga för nära grinden med huvudet, så lägger de henne ändå så att hon bara behöver röra sig lite så får hon upp huvudet på grinden. I natt ville jag inte ändra på det, eftersom jag fruktade att det då skulle ta ändå längre tid innan hon somnade.
Att hon sover så länge nu, förvånar mig inte efter att hon har sovit ytterst lite de senaste dygnen.
 
Många tankar passerar genom huvudet när jag sitter här. Bland annat om hur utomstående ser på min situation. För inte så länge sedan frågade en god vän, om Laura insåg vad jag gjorde för  henne. Det gjorde mig paff, för undermeningen i frågan var tydlig; är Laura tillräckligt tacksam för allt jag gör för henne! Jag blev inte bara paff, jag blev både arg och sårad — det jag gör för mor, gör jag för att hon ska ha det så bra som möjligt, inte för att få uppskattning. Men visst får jag uppskattning, som när hon plötsligt säger "tänk så bra vi har det", eller ger mig "pussar med påtår"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar