tack gode Gud för att vi får vara tillsammans", sa Laura, när vi i går kväll satt på verandan och drack te.
Jag i min tur tackade min lyckliga stjärna för att jag inte gav med mig och accepterade erbjudandet om korttidsboende för mor. I själva verket var det mer av en order än erbjudande — och jag kan tänka mig att det kan svårt att stå emot deras påtryckningar. I synnerhet om man tillhör generationen före mig, som har en annan syn på auktoriteter — och som kanske inte heller har så stor erfarenhet av den så kallade vården.
Vi hade alltså en jättefin kväll, Laura var ovanligt klar och vi njöt av att få vara tillsammans.
Tjejerna kom som avtalat vid halvåtta och stjälpte mor i säng på ett par minuter.
Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar