Vi sitter på verandan och har det skönt, när tjejerna kommer för att hjälpa mor i säng för sin middagsvila. Lotta hinner inte ens upp för trappan förrän hon frågar: "Vill du lägga dig, Laura?" Inte vill Laura det, hon blir riktigt förnärmad när de ändå börjar dra in henne.
Jag påpekar att de kanske ska sluta ställa den sortens frågor. Får inget svar, så jag vet inte ens om de fattar hur dumt det är att styra in samtalet i fel fålla från början.
Laura är gråtfärdig, bönar och ber att få slippa lägga sig, och jag är lika ledsen jag, och på vippen att säga att hon ska slippa. Men tänker att jag kan alltid larma, och be att hon får komma upp, om jag inte kan tala henne till rätta.
Mor är upprörd när jag kommer in, säger att de inte bryr sig om vad hon tycker — och att de tycker illa om henne. Vi diskuterar saken både länge och väl, enas om att de är hyggliga men korkade tjejer, som bara har ett begränsat antal fraser att röra sig med. De gör sitt jobb, vill väl — fast det ofta blir fel.
Ännu en gång uttrycker vi vår glädje över att vi har varandra.
Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar