men vaknade och sov i omgångar, de första timmarna. En gång när jag tittade till henne, såg det ut som om hon drömde om något trevligt — hon smålog och såg så förnöjd ut. Men när jag skulle lägga mig strax före nio, då var hon klarvaken och rätt förvirrad. Hon kände inte igen sig och upprepade att hon kände sig så konstig eftersom hon inte hörde hemma någonstans. "Var bor jag egentligen" undrade hon. Jag hade inte mer än förklarat att vi var hemma hos oss, så frågade hon samma sak igen. Så höll vi på, det var svårt att se hur Laura verkligen ansträngde sig för att få saker och ting att gå ihop — men det gick inte.
Så ville Laura gå på toa, och nu kunde hon inte för sitt liv förstå varför hon inte bara kunde gå på sina egna ben till toaletten. Jag förklarade att jag inte kunde hjälpa henne, men att hon hade blöja på sig, varpå hon föreslog att hon skulle gå ut genom fönstret och huka sig bland buskarna — så höll vi på i säkert över en timme.
Och jag tänker på alla dementa som bor på särskilda boenden — vem har tid att sitta hos dem i flera timmar på nätterna och hålla dem i handen, krama dem och svara oräkneliga gånger på samma frågor.
Till slut enades vi om att vi kunde skriva våra brev i morgon, att vi nog behövde sova båda två. Men jag hörde att det tog lång tid innan hon somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar