DET BORDE VÄL INTE VARA

så himla svårt att skriva en lista över vad som ska göras när tjänstarna är här! Jag vet att jag har tjatat om det tidigare, men när inga instruktioner förefaller att gå fram, så känns det tröstlöst. Nu senast gäller det svampinfektionen som Laura har under bröstet. Om hon alltid har en kompress under bröstet, och de aldrig tvättar henne med tvål där, så ser det hur snyggt ut som helst. Men eftersom kommunikationen beträffande skötseln av vårdtagarna tycks vara mer än bristfällig, så är det bara några få som kommer ihåg kompressen. 

I dag ringde en tjänstare till en sköterska och frågade hur de skulle göra — sköterskan började genast tala om att det skulle införskaffas en salva. 

Med tanke på att det tog ungefär fyra månader, eller kanske mer, innan tjänstarna förstod att vi borstar tänderna hos oss, så borde jag väl inte vara förvånad. Men det är så mycket av det här slaget som inte fungerar, att en lista borde vara en god hjälp. Det förutsätter förstås att tjänstarna läser på listan, vilket jag inte är helt övertygad om att de skulle göra.

ä

Som vanligt sa’ Laura ifrån på skarpen, i morse, när det gjorde ont. ”Ja, vi ska vara såååå försiktiga, Laura”, säger Nora.

”Det är så dags att säga det nu, när ni redan gjort mig illa”, svarar Laura.

Det är svårt att sköta Laura utan att göra henne illa, men några få klarar ju av det. Exakt varför det funkar för dem, och inte för alla andra, vet jag inte — men jag vet att de tilltalar mor som den vuxna människa hon är, inget mjäkigt dalt där, och de talar alltid om i god tid vad de ska göra. Att tala med, och inte till, är säkert en viktig del av det hela. 

"KOM IHÅG ATT DET ÄR MÄNNISKOR

ni håller på med inte vilka teblaskor som helst."

Ett gott råd kan man tycka, men jag tror inte att tjänstarna anser sig behöva några goda råd.

I dag har de flesta textilierna hamnat där de ska, men det vore en överdrift att benämna dem hopvikta. För att komma till lådan där de ligger har tjejerna nu  på eftermiddagen blivit tvungna att kliva över handdukar som hamnat på golvet - för att plocka upp något, som någon annan drällt tycks vara helt otänkbart. Vilket väl är anledningen till att den halvfulla lilla flaskan med natriumklorid har stått på fönsterhyllan i snart en vecka.

MIN VILJA SÄGER JA, JA,

men mina ben säger nej, nej — och det är otur när man gillar att knalla på bergknallar.” Det sa Laura när hon i ett ögonblick av klarsyn, insåg att hon inte kan gå. Då hade vi diskuterat denna hennes oförmåga en lång stund. Den här gången avsåg hon att resa sig, och gå upp för trappan till övervåningen, hennes förvåning var stor över att hon inte kunde göra något som hon gjort alldeles nyss. Detta är något som inträffar så gott som dagligen, hon gör sig beredd att gå på toa, eller gå ut gå — och hon blir lika förvånad varje gång när jag talar om att det inte går. Ibland inser hon att jag har rätt, men oftast kan hon inte ta det till sig — och det kan ta en lång stund innan jag kan föra över samtalet till något annat.

"JA, JAG VET ATT DET GÖR LITE ONT",

säger Maja, och låter som en stressad småbarnsmamma med migrän.
"Inte lite — det gör enormt ont", svarar Laura.

”SKA BLI SKÖNT

att få lägga sig!” säger Lena medan hon styr rullstolen mot sängen.
”Tycker du det?” svarar Laura.

"HAN LIGGER IVÄGEN PÅ ETT SYMPATISKT SÄTT”

säger Laura och jag håller med. Det kan kännas lite avigt att medverka till nonsensdiskussioner — men ibland orkar jag inte hugga tag i en tråd, och försöka få rätsida på samtalet.
”Drar man bara i en rullgardin vet man att det blir lite värme efteråt”, fortsätter Laura och jag försöker engagera mig, och frågar om hon fryser, men jag får ett nekande svar och så är det ämnet uttömt, och jag nöjer mig med att hålla med när mor upplyser mig om att ”jag är klasskamrat med alla dessa människor som kryllar vid mina axlar”.
Det blir lite knepigare, när jag inte kan hålla med, som när frågan om när vi ska åka hem kommer upp — eller var nu avdöda personer håller hus. Talar jag om att de är döda, tar hon det många gånger med ro, medan hon vid andra tillfällen kan bli upprörd över att ingen talat om det för henne. Att argumentera, eller tala om att hon var med på begravningen för 50 år sedan, lönar sig inte. Avledning fungerar ibland.
Andra gånger kan Laura sitta knäpptyst, då svarar hon nätt och jämt på frågor, men småler tillbaka om jag småler, och återgäldar en kram eller handtryckning.
Det som jag nog tycker är svårast, är plockandet — att vika ihop allt som kommer i hennes väg, eller riva ut sidor ur allt som har sidor. Det gäller att se till att det varken finns saxar och knivar inom räckhåll — och framför allt, se till att inga fina böcker finns tillgängliga. 

ETT GOTT RÅD

Jag:       Nej, titta det snöar.
Laura:  Det ska det väl inte göra, jag vill ha vår.
Jag:       Vet inte vad vi kan göra åt det.
Laura:   Blunda!

"STRYPA, STRÖP, STRUPIT — DÖ,

 Ni är verkligen inga sjukvårdare att tala om. Ni sliter och drar. Jag är väl ingen vaddtuss."
Det blir många förflyttningar när mor ska duschas. Laura skräder inte orden när det gör ont. Att naken flyttas i mattan mellan säng och stol, är plågsamt. Men jag tyckte att dagens tjejer var bra (en ung och en gammal, är en bra kombination), de tog det lugnt, bad om ursäkt och förberedde mor på vad som skulle komma.
När Laura väl var påklädd och tillbaka i sängen, lät hon precis som den "vanliga" Laura, när hon bad om ursäkt för att hon hade varit ovettig.

"DET SKA BLI GOTT

att få lägga sig", säger Micke.
"Tycker du det?", svarar Laura.