måndag 19 maj 2014

I MORSE


var Laura rätt förvirrad — hon höll mig hårt i handen, och bad om hjälp. Hon hade svårt att forma orden, så vad hon ville ha hjälp med fick jag gissa. Jag tror att hon ville komma loss från sängen, och jag talade om att jag ringt efter hjälp. Det var mer än hon kunde ta till sig, så hon fortsatte att upprepa "hjälp mig". Vi behövde inte vänta så länge på hjälp, det var Micke, som är en hygglig prick, och en tjej som bara varit här ett par gånger för länge sedan.
Det verkar som Micke har en medfödd empatisk förmåga, vilket tjejen tycktes sakna. Hennes sätt blev kort och irriterat, när Laura inte ville släppa taget om hennes händer — och när mor påstod att det var tjejen som höll i henne, började hon argumentera. Att argumentera med en förvirrad person leder som bekant ingenstans, och tjejens ton blev ännu kortare.
Förvirringen och det dåliga talet fortsatte under frukosten, men har långsamt gett vika för en gladare och mer närvarande mor. Det märkliga är att Laura såg mycket gammal ut i morse, men nu när hon är mer balanserad, har många av rynkorna försvunnit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar