gör vi lite till mans — men de flesta har ju vett att plocka upp det. Det intressanta är att hemtjänstarna inte tycks tillhöra kategorin "de flesta". Jag har hängt en "grippinne" på sängen — men det, liksom sopborsten som alltid står framme, är för subtilt.
I fyra dagar har en blå handske legat på golvet, förra gången tog det tio dagar innan någon plockade upp en.
Måltiderna har gått relativt bra på sistone, även om jag får påminna Laura om att hon ska svälja. Tyvärr kan jag inte överlåta maten åt henne, utan får portionera ut de frimärksstora smörgåsbitarna för att hon inte ska stoppa in allt på en gång. Middagen däremot klarar hon för det mesta själv, även om det hon lassar på skeden nätt och jämt går in i munnen. Naturligtvis får jag hela tiden vara på min vakt, om jag inte vill torka upp måltiden från golvet. Efter att hon flera gånger försökt äta filen utan sked, har jag övergått till att mata henne vid den måltiden.
Tack Gittan för allt besvär du gjort dig med att leta rätt på sidor som beskriver de anhörigas rättigheter. Jag uppskattar det verkligen!
Kruxet är (och det har jag nog skrivit om tidigare) att när det gäller min kommun och dess socialtjänst, så har de förbrukat sitt förtroende. Jag kan inte tänka mig att luta mig mot någon i en kommun, där somliga inte håller käften med vad de får veta, där de hämnas när jag IVO-anmäler dem — och sedan inte vidtager de åtgärder de blir ålagda att vidtaga — och dessutom förser IVO med uppenbara lögner om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar