MUSIK OCH CHOKLAD är en trevlig kombination", sa mor när vi druckit vårt eftermiddagste med både choklad och musik. Hon är ohyggligt trött, men ovanligt klar och glad i sina vakna stunder.
Jag frågar om jag kan göra något för henne, och hon svarar att jag redan gör så mycket för henne — så visst är hon medveten om vad som sker runt henne.
Många tankar flaxar runt i mitt huvud medan jag sitter bredvid mor. Jag funderar över hur det är att bli gammal i andra länder, om Sverige är det bästa landet att åldras i‽
Vänner påpekar att avlösning och anhörigstöd är en rättighet. Att det är lagstadgat är något som vår kommun tar lätt på — men om de nu plötsligt skulle komma på andra tankar (i så fall förmodligen av tvång), vilket sorts stöd skulle de kunna erbjuda. Jag vill inte ha stöd av vem som helst, en förutsättning för att stödet ska fungera är ju att det föreligger ett ömsesidigt förtroende. Hitintills har jag inte mött någon inom socialtjänsten som jag har förtroende för.
Det förhåller sig på samma vis med avlösningen, efter att ha sett hemtjänsten i aktion, i över ett år, skulle det inte falla mig in att låta någon av dem ta hand om mor annat än korta stunder i krissituationer.
Det är inte alltid så lätt att omsätta teori i praktiken, när det gäller människor.
"Jag ska kila ut i köket för att se hur långt maten hunnit", säger jag. "Bäst du skyndar dig innan den hinner springa sin väg", svarar mor.
_ _ _
Strax innan tjejerna kom för att hjälpa mor med kvällsbestyren, frågade jag mor om hon var trött. Nej, det var hon inte — och det var ju det jag fruktat. Men tjejerna hade bara hunnit utom dörren, när jag gick in till mor, och fann henne djupt sovande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar