i maten, är nog bra — men det förutsätter att maten äts upp. Eftersom jag aldrig vet i förväg om Laura tänker svälja sin mat, så får jag nog ge medicinen separat i fortsättningen. Jag får ta undan en liten skål med maten som jag blandar med pulvret, då vet jag åtminstone om hon inte får i sig medicinen.
Jag påminner Laura om en språkresa, som hon och jag ledde till England, för oändligt många år sedan. En hel del minns hon, men inte alltid sådant jag tror att hon skulle minnas — som när vi balanserade på en smal list, säkert tio meter över altaret (och stengolvet), i en kyrka som vi besökte. Men hon kom ihåg ungdomarna som var med på resan, och skolan vi dagligen besökte.
Just nu har vi den bästa och den sämsta tjänstaren här, och om en stund kommer den pladdriga sköterskan, kan bara hoppas att Gittan har gott inflytande på de båda andra.
Nej, inte ens Gittan kan hejda sköterskan när hon väller fram. Mor var lite tagen av de skrattade "åt henne". Jag gör mitt bästa för att förklara att Ulla är en sladderkärring, som bara inte kan hålla mun — vad hon säger är av underordnat betydelse. Tack och lov, kunde jag leda in samtalet på andra pratkvarnar vi känt, och morgonen var glömd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar