säger mor när vi sitter med ett tänt ljus och kurar skymning, medan vi väntar på hjälp med nattning. Men det är ju de flesta.
Gårdagen blev bra, Laura hade inga problem att hålla sig vaken ända till kvällen. Vädret var strålande och jag önskar verkligen att jag kunde ta med mor på en åktur, jag vet att hon skulle uppskatta det. Som det nu är, blir vi ju sittande på en plats hela dagen. Laura klagar aldrig, men jag kan tycka att det måste bli långtråkigt att inte få mer stimulans än jag kan ge henne.
Det råder ingen tvekan om att Laura är dement, men det finns stunder som hon förefaller mycket "odement". Särskilt på sistone har jag sett mycket av den mimik och de gester, som alltid varit så typiska för henne. I kombination med hennes säregna idiolekt, kan jag frestas att se vad som inte längre finns.
Jag tänker en hel del på vad Charlotte Roos säger om de äldres, även dementas, rätt att själva bestämma över sina liv. Hon är själv verksamhetschef, och vet följaktligen vad hon talat om när det gäller planering. Hon menar att om boendets rutiner kolliderar med de boendes önskningar, så får man ändra på organisationen. Jag är övertygad om att det för många är ett revolutionerande synsätt, till och med en omöjlighet. Idén om den väloljade institutionen med, för överheten, nigande styvstärkt personal, är nog ett djupt rotat ideal — särskilt hos dem man niger för.
Nu ska jag skriva en handlingslista, så att jag kan stå utanför Konsum när de öppnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar