säger mor, och jag håller med — för det inser ju jag också, även om jag inte har en aning om vad mor menar.
Jag stängde av vår uppfart häromdagen — den är full av gropar som markerar var tjänstarna växlat ned. Eftersom jag inte tycker att jag kan ge mig till att ge dem alla körlektioner, så är det enklast att stänga av vägen. Så nu parkerar de vid brevlådan, och på grannens gräsmatta — jag är inte så säker på att det uppskattas, i synnerhet inte när hösten blir ännu våtare, och gräsmattan mjukare. Kanske får jag gå in och tala med grannen, tycker att jag är tillräckligt mycket satkärring, utan att jag ska behöva påpeka att det finns massor med plats bredvid gräsmattan.
När Liam nyss knölade ihop glid- och draglakan, kunde jag inte avhålla mig från att påpeka att det inte såg särskilt prydligt ut. Fast jag har sett honom göra samma manöver varje gång han är här, låtsades han som han hela tiden hade avsett att vika ihop det snyggare, innan han lade undan lakanen.
Mor har haft en rätt så bra dag, hon sov en stump i stolen efter frukosten, men har sedan varit rätt pigg — och närvarande. Det vill säga, närvarograden beror till stor del på hur mycket jag orkar aktivera henne — vilket inte alltid är så enkelt när hjärnan känns som ett vältuggat tuggummi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar