nattar mor. Jag hör deras oengagerade kommentarer och blir irriterad — vilket inte är något mot vad jag blir, när jag kommer in för att säga godnatt. Laura ligger med huvudet på grinden, visserligen med en tunn kudde emellan huvudet och sängen, men vad hjälper det. Och hur känns det när kudden åker i golvet, eller mor flyttar på huvudet.
Det gör så ont vid knäet, säger mor — jag tittar efter, och ser att tubförbandet, som ska hålla en del omläggningar på plats, ligger som en ring under knäet och kniper åt ordentligt. Jag får klippa bort det. När jag vikt ihop och plockat upp är jag mer ledsen än arg. Hur har de vårdtagare som inte har någon anhörig som städar efter hemtjänsten och som inte orkar dra och slita i draglakanet så att patienten kommer på rätt plats i sängen.
Morgonen var förresten inte mycket bättre den. När mor högljutt säger att de gör henne illa, svarar en av dem nonchalant och näbbigt, "nehej då, vi hjälper dig bara". Så fortsätter de att tala ned till mor ända tills jag går in och sätter mig i salen. Det får mig att förstå att de trots allt inser att de inte beter sig som de borde, eftersom de alltid ändrar attityd när jag kommer i närheten.
(D)uschdag, jag ber en stilla bön att det ska komma bra tjejer för att hjälpa oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar