DET ÄR JU VÄNLIGA VECKAN

så jag har avstått från mina vanliga indignerade pip — men tyvärr hade jag rätt i min förmodan att det inte finns så mycket positivt att skriva om.

Laura envisa med att jag ska skjutsa hem henne — jag berättar att vi är hemma, och det tycker hon låter bra. Men det tar bara några minuter, så föreslår hon åter, att vi ska åka hem.

Vi väntar, och vi väntar på nattningen, Laura sjunger Staffan var en stalledräng. Efter att ha sjungit den ett antal gånger, med många kreativa variationer, säger hon plötsligt, "usch, så otäckt". Naturligtvis frågar jag vad som är så otäckt, "jo, att vattna sina fålar och sedan dö".

Mina avledningsförsök lyckas, och efter en timmes väntan kommer tjejerna. Inom en halvtimme, sover vi båda två.

Det snällaste jag kan säga i dag, är nog att jag beundrar tjänstarna för deras kreativitet — sätten att drapera textilier tycks oändliga.