förberett det mesta för dagen och bestämmer jag mig för att uppskjuta inköpen till morgondagen. Tänker passa på att ta en tupplur innan mor vaknar, just då ropar hon och är mycket bekymrad över hur hon ska komma till arbetet. Det är nätt och jämt att hon tror mig när jag berättar att hon är pensionär och kan ligga och dra sig så länge hon vill.
Jag slocknade som en klubbad gris, och har inte någon aning om, huruvida hon ropat på mig eller ej. När jag kommer in till henne ett par timmar senare, ligger täcket på golvet och Laura är klarvaken.
Morgonbestyren avlöper relativt väl, även om mor kommer med sarkastiska anmärkningar, som jag tror går tjänstarna förbi — och det är kanske lika bra det. När jag kommer för att hämta henne, och säger att vi ska ut i köket och äta frukost, tittar hon menande på tjänstarna och säger: "ja, bara det gås". Det gås, tämligen snart och vi har en trevlig frukost i solen.
Jag hade bara sovit ett par timmar när mor ropade, hon ville ha hjälp att komma upp, och åka till stationen. Det hjälpte inte vad jag än sa, hon skulle till stationen, hon hade nyss talat med dem och lovat att komma, och jag var rysligt okamratlig som inte gjorde vad hon sa.
Det dröjde mycket lång tid innan någon av oss somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar