SARKASM ÄR BORTKASTAT

på tjänstarna. I morse flödade sarkasmerna, men tjänstarna gick på i ullstrumporna och behandlade Laura som en besvärlig femåring.

”Kan du sträcka lite på benet, Laura?”

”Så gärna”, svarar mor.

”JAA, vad duktig du är Laura”, säger då Nora.

”Ja, så förbannat duktig”.

Men tror någon att det fick tjejerna att ändra tonfall och ordval. 

Vi har frukosterat på verandan, Laura har en skvätt kaffe kvar i koppen varför jag tvekar att gå ifrån henne — men jag ta’r ändå en snabbtur till köket. När jag kommer tillbaka en halv minut senare, har hon spottat ut sista tuggan på brickan, och hällt kaffet över det.

Jag suckar, genast säger hon ”det är inte jag som har gjort det”. Det är inte första gången, och jag funderar över det. Laura fick stryk som barn, många gånger utan orsak, men har alltid stått för vad hon gjort — hon har aldrig skyllt i från sig, aldrig krupit bakom någon för att slippa obehag. Inte förrän nu — har barndomens rädsla för att få stryk kommit ikapp henne, och nu när hon inte längre kan resonera logiskt, reagerar hon med att skylla ifrån sig. 

Jag suckar igen, och påpekar att hon fått kaffe och smörgåskladd på tröjan.  Blixtsnabbt säger hon igen, att det inte är hon som har gjort det, och att det är konstigt att man får en smutsig tröja tillbaka när man lämnar in en ren.

Jag kan inte låta bli att fråga vem som har gjort det.

”En arabisk norrman”, svarar hon.