Laura småsjunger samma strof, om och om igen. Hon verkar lugn och glad, men jag får erkänna att efter fem minuter, går det mig på nerverna. Jag försöker att initiera ett samtal, mor svarar hövligt men fortsätter sedan sin sång.
Fortfarande sjungandes, börjar hon plocka med filten hon har över knäna. Hon veckar den, vecklar upp och veckar den igen — och ber om en sax. Som vanligt svarar jag att vi inte har någon sax, då börjar hon bita i filtens kant. Jag frågar varför hon vill ha sönder filten, och får till svar att hon visst inte vill ha sönder filten, bara ta bort langetten. Att den finns där för att filten inte ska trasas sönder, håller Laura inte med om. Hon blir arg och säger att vi väl får skita i det då, men kommer snabbt över det när jag kramar henne.
Kvällens tjänstare hör till de bättre, så nattningen går bra, fast Laura protesterar mot det mesta.
När jag kommer in för att säga godnatt är hon glad och harmonisk.
Tittar in senare, då har hon rullat ihop täcket och lagt det åt sidan. Jag breder på henne täcket, och hon vaknar till och tackar flera gånger.
Mor har inte vaknat ännu, så nu sitter jag här och funderar över varför jag aldrig lär mig att göra realistiska planer. Hade tänkt klippa gräset i går, men hann inte eftersom tjänstarna var sena till middagsvilan. Då bestämmer jag mig för att klippa i morgon bitti, vilket är nu, om gräset inte är alltför vått. Så optimistiskt, för att inte säga orealistiskt — jag ids inte ens resa mig för att känna om gräset är för vått!
Skulle just skriva att jag hinner ta' en tupplur innan dagen börjar på allvar. Då ropar mor, "är det någon som knackar?" — och det var det! Fyra av kommunens servicegossar, undrar var skräpet är! Det hämtade de i förra veckan, och sedan dess har jag inte bett om någon mer hämtning.
Samma brist på organisation råder tydligen inom hela kommunen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar