då dansar pigor och drängar. Nödrim har tydligen funnits i alla tider.
Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över att inte kunna klippa gräset i dag heller.
Gårdagen blev nästan en kopia av dagen dessförinnan — Laura var så trött att jag inte ens släppte in tjänstarna. Jag sa’ bara att jag skulle larma när jag behövde hjälp.
Som jag sagt tidigare är ju larm, inte en adekvat benämning på den här tjänsten. Behöver jag snabb och professionell hjälp är det 112 som gäller. Hitintills har jag bara haft goda erfarenheter av ambulanssjukvården, som är det jag behövt när jag ringt 112.
När jag tryckte på larmknappen till vår taffliga trygghetscentral, säger en röst ”numret som ni ringt har ingen abonnent”, och så fortsätter det att tuta upptaget. Det var ju ingen panik, bara en relativt vaken mor som gärna ville komma upp och äta frukost. Jag plockade fram mobilen, som jag använder så sällan att jag nästan inte minns hur jag gör när jag ska ringa. Hade för mig att jag knappat in direktnumret till tjejerna (det numret jag fick förra gången larmet strejkade) och började peta, där jag trodde att jag skulle peta. Det tog så lång tid att den fasta telefonen hann ringa innan jag hittat rätt nummer. Det var trygghetscentralen som fått mitt larm, men inte fått kontakt med mig. Men att det var något fel på larmet hade de inte fattat! Jag fick framfört vad jag ville, sedan började väntan. Efter långt om länge, dök tjänstarna upp. De kom för säkerhets skull, för de hade fått tre konstiga larm där det inte framgick vem som larmade.
Det blev en bra dag, med snabba kast mellan total närvaro från Lauras sida, till osammanhängande tal. Men oftast kan jag leda in samtalet i bekanta banor, och Laura minns förvånansvärt mycket av vårt tidigare gemensamma liv.
Som så många gånger förr, är jag glad att Laura kan bo hemma — det finns ju ingen annan än jag, som kan hennes historia, som kan tala om gemensamma vänner, som vet vad hon är intresserad av och kan ta’ upp sådant jag vet att hon gärna talar om. Men ibland är det tvärstopp i hjärnan, jag kommer inte på en endaste sak att diskutera — då kan mor snabbt börja umgås med sina osynliga vänner. På ett boende skulle hon vara hänvisad till dessa vänner större delen av dygnet. Särskilt på natten. Fast Laura var så trött i går kväll, att hon ville lägga sig redan klockan sex, tog det mycket lång tid innan hon somnade. Varje gång jag gick ned till henne, lös hon upp och blev närvarande, men tog snart upp samtalet med de osynliga, sedan jag lämnat henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar