Vi beundrar Saintpaulian, som blommar rikligt, och jag minns plötsligt en episod från min barndom. Jag var kanske sex år, när vi var på väg till tunnelbanan och jag försökte förklara vilken blå nyans som var min favoritfärg (saintpauliablå), vilket visar sig vara även Lauras favoritfärg. Jag vet exakt var på Brännerigatan vi gick, hur huset på andra sidan gatan såg ut, och att det var en skylt utanför en affär som fick mig att börja samtalet. Huruvida mor minns episoden, eller ej, lär jag aldrig få veta — men hon smålog och sade att hon gjorde det, att även hon mindes gatan vi gick på. Det var då hon efter en liten stund sa’: ”det är gott att icke glömma”.
Två rara töser skötte mors morgontoalett i morse. Laura hade ont och var inte särskilt samarbetsvillig, och jag hörde på deras röster att det stressade dem.
Innan de gick frågade jag om de blivit informerade om vad det innebär att ha polyneuropatit. Men nej då, trots att jag bett att alla som har med Laura att göra, ska få veta vad det innebär, så har ingenting sagts om saken.
Jag borde inte vara förvånad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar