måndag 3 juni 2013

JAG SER JU HELST


att Laura äter på egen hand. Men det tenderar att bli en kladdig historia — ibland. Eftersom hon trycker in alldels för mycket mat i munnen, får hon svårt att svälja — och det är då hon spottar ut.
Just nu provade jag att skära återstoden av en smörgås i små bitar. Det blir lita av ett mellanting av att äta själv och bli matad, för bitarna måste stå utom räckhåll, så får jag räcka henne en bit när hon svalt vad hon har i munnen. Ser just nu, att det kanske inte funkar lika bra som jag tänkt mig, för hon har spottat ut en av de tuggade bitarna i sin mugg. 
Och ligger det mat på en tallrik, så har jag bara att välja på att mata henne eller att låta henne stoppa in så mycket hon behagar.
”Det är ingenting jag kan ha i skrivmaskinen”, säger hon om den sista tuggan som är föredömligt vältuggad — men ännu inte svald.

Jag hade tänkt åka och handla i morse, men orkade inte. Hade jag orkat göra det, hade jag förmodligen inte varit hemma när tjänstarna kom före klockan tio i morse. Detta trots att jag flera gånger bett dem att inte komme före halv elva. De får väl stå där och vänta, nästa gång, om jag inte är hemma. Men jag vet att jag kommer att känna mig ännu mer stressad än vanligt när jag handlar, vetandes att det kan stå tjänstare på trappan så tidigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar