måndag 10 juni 2013

JAG STÄLLER INGA


stora krav på mig själv. Just nu är jag nöjd över att ha ringt två samtal, utan att ha förhalat det alltför länge. En liten röst, långt inne i mig, säger att två enkla samtal inte är så mycket att hurra för — ungefär som att man blir rörd till tårar om en läkare eller sköterska sköter sitt jobb, och dessutom är vänliga — men det ger jag katten i.
Som om inte det vore nog har jag dessutom plockat undan lite — så lite, att det förmodligen bara är jag som ser det!

På lediga stunder försöker jag sortera bland Lauras saker, det är smärstamt. Dels för att det väcker så många minnen, men också för att det känns som om jag lägger mig i något väldigt privat. Vilket är märkligt, för jag tror inte att vi någonsin haft några som helst hemligheter för varandra. Men här nuddar jag vid ett sorgearbete, som många gånger även inkluderar sorgen efter min far.

En väninna frågar om Laura blivit mer intuitiv i sitt förhållande till andra människor, sedan hon blev dement. Jag tror inte det, hon har alltid varit en god bedömare av sina medmänniskor — förmodligen en kombination av erfarenhet, intresse för människor och kanske en nypa intuition. Skillnaden är, att en del hämningar tycks ha försvunnit och hon är mer oförblommerad i sitt tal. Samtidigt märks att hon är hårt drillad, när det kommer till hyfs och god ton, så efter att ha sagt sitt hjärtats mening, kan hon vara konventionellt artig, be om ursäkt eller bara vara allmänt ämabel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar