VI HAR FIKAT

(inget spottande och inget spill), nu sitter vi här och har det skönt. Laura läser tidningen — det vill säga, jag tror faktiskt att hon läser här och var, bläddrar vidare och ser vaken och intresserad ut.
En alldeles vardaglig, men nu för tiden sällsynt, och fridfull stund.
Före vilan, var hon så trött att hon knappt kunde hålla sig upprätt. Så trött, att jag faktiskt undrad om slutet är nära. 
Stunder som den här, när jag ser min “gamla mamma” sitta mitt emot mig, blir jag varm om hjärtat. 
Katterna ligger på dynan vid elementet och småsnarkar.
Alla tankar på hemsökelsepersonalen, och allt jag måste göra, skjuter jag åt sidan och bara gläder mig.