IBLAND ÄR DET SVÅRT

att inte bli arg, när mor spottar ut maten. Jag trugar, och säger att hon lärt mig att man ska äta upp all mat, drar fram flickan som trampade på brödet och säger att vi inte har råd att slänga mat. Hon håller med om allt — och fortsätter att spotta ut maten.
Allt är så motsägelsefullt, hon kan vara glad och föra ett samtal, bara för att i nästa minut spotta ut det som inte passar. Detta är tämligen nytt, tidigare har hon ätit med så god aptit att jag nästan fått hålla igen på portionerna. När jag ställer maten framför henne, får jag påminna henne om att hon ska äta, eftersom hon bara sitter och tittar på maten.

”Det måste ha varit en dum lillebror du haft”, sa’ hon till mig i morse. Jag påminde henne om att jag inte har någon bror, att jag är hennes enda barn. Hon skrattar och håller med.
Det går inte att förstå de lösryckta meningarna hon kommer med. Nyss talade hon om barn som skulle bråka mer. När jag frågade vad hon menade, svarade hon att jag inte skulle lyssna på henne, det var nog bara dumt det hon sa. När jag talade om att hon visst inte säger dumma saker, och att jag alltid vänt mig till henne när jag behövt goda råd, blev hon glad.