LIKA LÄTT OM HJÄRTAT,

som jag var i går, lika nedstämd har jag känt mig i dag. Därför att Laura, skärmat av sig och förefallit att leva i sin egen värld. Hon har nätt och jämnt svarat på tilltal — och då mest med ja eller nej, eller en grymtning. Det har tagit evigheter för henne att äta, och hon spottar ut en hel del mat. 

Men så plockade jag fram ett fotoalbum, medan vi väntade på att hemtjänstarna skulle komma och natta henne. Då levde hon hon upp, och talade riktigt mycket — så mycket att hon kanske blev för vaken, för hon fick nog lite svårt att somna, när hon väl kom i säng.
Nu ska jag leta rätt på fler gamla bilder, så jag har på lut, fast förmodligen kan vi titta på samma album igen.