Uppskjut aldrig till morgondagen...
Alla mina planer för morgonen gick om intet, när jag upptäckte att mors blöja var fullare än vanligt i morse. Blev tvungen att larma för att få hjälp med saneringen. Och eftersom det kommit avföring i såret, fick vi sedan invänta en sköterska som skulle byta förbandet.
Så försvann den morgonen.
På onsdag ska vi infinna oss på operationsavdelningen klockan tolv. Sjukresor ringde nyss och sa' att de hämtar klockan tio, och inte halv elva som de först sa'. Nu får ju Laura inte äta efter klockan sex på morgonen, så jag behöver inte räkna med tid för frukosten. Men jag måste ha lite marginal för oförutsedda händelser.
Fick i alla fall två och en halv timme på verandan i morse. Det var gott att få börja med en soluppgång — nåja, jag kunde ana att det var en soluppgång — innan vardagen tog över.
Laura ritar krumelurer på sina födelsedagskort, läser tidningen, på sitt sätt och kommenterar vad hon läser — också det, på sitt speciella sätt.
Jag känner igen koncentrationen och rörelseschemat från gamla tider, men motoriken är inte vad den varit. Hennes skrivstil ser ut som det hon skrev som femåring — men då ska tilläggas att hon hade en ovanligt vacker skrivstil när hon var fem år.
Bordskicket är inte heller vad det varit, mor som höll benhårt på ett städat bordskick, petar nu på med fingrarna och försöker stoppa in matbitar som är större än munnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar