söndag 3 februari 2013

NÅGON HAR AVLÄGSNAT


 flaskan med natriumklorid, det tog nog tre veckor, innan det hände. Kanske samma någon,som efter bara fyra dagar, slängde en tom kartong, som låg på golvet. Är det möjligen så att sköterskorna är för fina för att plocka upp efter sig  och hemtjänstarna tar av princip inte upp något som någon annan drällt.

Med jämna mellanrum beslutar jag mig för att inte skriva om jag bara gnäller — men så slår det mig, att det kanske inte blir så mycket skrivet då. Hemtjänstarna är trots allt en del av den vardag jag försöker skildra. Men jag ska försöka se till att jag inte upprepar mig. Vårt liv är ju tämligen enformigt, så det mesta är upprepningar, vilken sorts redogörelse det än rör sig om.


Mors dagar är, som sagt, sig tämligen lika — fram till vilan är hon oftast harmonisk och medveten om var hon är. Det skiftar en aning beroende på vilka som skött hennes morgontoalett.
När vi närmar oss vilan, kan hon bli orolig, vilket oftast går över när hon väl ligger. 
Efter vilan kan hon vara osäker, orolig och uppfordrande. Hon insisterar på att komma till platser i huset, dit det inte går att ta sig med rullstol, blir mycket irriterad när det inte går. För även om hon är mottaglig för sakskäl, så minns hon dem inte i många minuter.
Hon vill gärna ha te och en macka innan hon lägger sig, men det händer att jag får hålla i mackan, och låta henne ta tuggor — annars plockar hon mer med den än äter. Förmodligen är hon inte särskilt hungrig, men varje måltid är ett välkommet avbrott i den rätt enformiga dagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar