I FLERA DAGAR

har jag iakttagit tjejerna när de hjälper Laura — iakttagit och grunnat över deras beteende. Jag tvivlar inte på att de allra flesta gör sitt bästa — men jag tror att de slagit sig till ro med det. Det har nog inte gått upp för dem att man kan lära sig mer, att man kan utvecklas i arbetet. 
De är söta och rara, kvittrar vänligt vare sig de byter blöja eller tvättvatten — men det räcker inte att vara snäll och välmenande. 
Deras joltande driver både mor och mig till vansinne — men inte ens när Laura ber dem lägga av, gör de det. 
Välmenande är de säkert också när de önskar oss en fin dag i solen. Jag önskar inget hellre än att jag kunde ta ut mor i solen. När en av tjejerna frågar om jag varit ute i det fina vädret, iddes jag inte ens fråga hur hon trodde att det skulle gå till.