EN OCH EN HALV TIMMES

ambulansfärd, sedan en halvtimmes väntan och fem minuter läkare. Därefter ytterligare fyra timmars väntan på sjuktransporten i vilken vi tillbringade de sista nittio minuterna på denna onödiga utflykt. (Att sitta inklämd mellan två skåp, bakom förarsätet, med ryggen i färdriktningen och inga möjligheter att se ut, befrämjar inte välbefinnandet.)
Väl hemma föll vi båda i säng och somnade omgående.

Det hela tog sin början medan hemtjänstarna tvättade Laura, då hon plötsligt blev ett onåbart kolli.  Jag som sett det många gånger, försäkrade tjejerna att det skulle gå över, men de ringde efter sköterskan, vilket jag tyckte var OK även om jag inte riktigt förstod vad hon skulle kunna göra. Innan sköterskan kom, hade de även ringt efter ambulans. Sköterskan kom först, och tyckte även hon att mor borde komma till sjukhuset, och detta trots att hon redan började koma till sig. När så ambulansen kom, var Laura vid fullt medvetande, om än något dimmig. Och så begynte då resan, på vägar som mest liknade ett tvättbräde.
Under dagens lopp, frågade jag mig flera gånger, varför jag inte sagt ifrån ordentligt — men med två undersköterskor och en sjuksköterska som tyckte att det var bra om de fick undersöka Laura ordentligt, (som om sådan någonsin sker på akuten) så ville jag inte framhärda som den grymma dottern som inte tillät modern att komma till en läkare. Det är bara att konstatera att min erfarenhet av sjukvård var mer realistisk än dessa personers, trots att de arbetar inom vården. 
Nästa gång, om det blir en nästa gång, kanske de förstår mig bättre. Jag är väl medveten om att det kan verka skrämmande när en person får den här sortens anfall, och jag inser också att de vill ha ryggen fri, om det skulle sluta illa. Men jag som sett det här, ibland flera gånger om dagen, tyckte kanske att de kunde ha trott mig på mitt ord, när jag förklarade hur det låg till.