SÅ KORKAT AV MIG

att tro att jag skulle kunna lita på hemtjänstarna.
Planerna var att amerikanska vänner på genomresa i vår del av landet, skulle äta middag med oss innan de for vidare till Stockholm. Allt var så bra uttänkt, Laura blir hjälpt upp, efter vilan vid halv fem tiden — vännerna skulle komma fem, äta tacksägelsemiddag, och fara vidare senast halv sju. Då brukar mor bli trött, och vännerna skulle hinna till Stockholm före midnatt.
MEN jag hade inte räknat med att hemtjänstarna inte skulle komma förrän kvart över fem. Då hade mor varit orolig, och velat komma upp i över en halvtimme — och jag hade sett mig nödgad att ringa återbud till gästerna.
Jag bad att tjejerna i framtiden skulle vara vänliga att tala om, när de blir så mycket försenade. Då tog det hus i helsike — jag blev upplyst om att de hade med människor att göra, och att jag blev besviken var av underordnad betydelse eftersom andra också blev det. De hade minsann inte tid att ringa när de hjälper tanter upp från golvet.

Så här sitter jag med mat för sex personer och är fruktansvärt ledsen och besviken. Fast jag behöver ju inte laga mat på flera dagar!
Det ledsamma är att de förmodligen inte kommer att få träffa Laura igen, eftersom de flyger tillbaka hem i morgon. Till Sverige brukar de komma ungefär vart tionde år.