JAG BETRAKTAR LAURA

medan hon sover, och undrar hur många gånger hon stått vid min säng när jag sovit. Vad tänkte hon, vad hoppades hon och vad undrade hon?

Jag skulle vilja att de kom och hjälpte mor upp efter middagsvilan lite tidigare — vi hinner knappast äta lite, innan hon nästan glider ur stolen, för att hon är så trött. Men jag talar så lite som möjligt med hemtjänstarna eftersom de ta'r allt som klagomål. Luften har gått ur mig, jag orkar inte ha med dem att göra.
Jag ställde en sopborste och skyffel vid ytterdörren — men den vinken ville de inte förstå, det ligger fortfarande en lövmatta innanför dörren.
Bortsett från att Laura är tröttare än tidigare, så har det varit en bra dag. Vi har tittat på bilder från åren då  vi byggde om huset. Hon känner igen sig själv och familjen, men jag är inte säker på att hon känner igen så många fler. Jo, när jag säger vem det är, så småler hon och håller med. Om det är för att hon minns, eller om det bara är artighet, vet jag inte. Men jag är säker på att vissa namn väcker goda minnen, för när jag talar om de närmaste vännerna och en del släktingar, lyser hon upp.

Måltiderna har blivit färre, nu när mor sover så mycket — jag hinner helt enkelt inte klämma in lika många måltider som tidigare på de få vakna timmarna.
När jag ser hur mor försöker stoppa in en hel pajbit på tvären, är det svårt att fatta att det är samma Laura som alltid ätit så prydligt. I dag började hon äta innan jag hunnit lägga fram besticken. Får hon tag på kniven först, så använder hon den.