onsdag 7 november 2012

INTE BEHÖVDE JAG

kontakta någon. Hemtjänst ringde vid elva-tiden och frågade om inte Laura skulle gå upp. Jo, när hon vaknar sa jag. De insisterade på att få komma nu — jag sa att jag vägrade att väcka mor. Jag förklarade sakligt, och så vänligt jag kunde, varför. Ja, då får jag prata med chefen sa' hemtjänstaren.
Gör det sa' jag. Klick!
Än har jag inte hört ifrån enhetschefen, och mor sover gott, fast jag slamrat runt därinne med sopborsten.
 
Det här skrev jag kvart i elva, sen dröjde det inte så länge, innan mitt klampande kring Lauras säng fick henne att vakna — visserligen med viss tvekan, men ändå vakna. Jag larmade tio över tolv, sedan fikade vi och läste tidningen i över en timme, innan folket kom. Strax före tre var mor till slut uppe, och vi kunde äta middag.


Resten av dagen blev fin, vi talade minnen  och jag tror verkligen att Laura minns mycket av det vi talar om. Kanske för att jag försöker minnas sådant som inte var alldeles vardagligt. Som den gången vi  var ute i en snöstorm. Jag ser på blicken och kroppshållningen att hon minns, även om hennes kommentarer ibland är obegripliga.

Det blev en kort dag. Det som känns märkligt är att när vi säger godnatt, blir hon ofta väldigt odement, och det är svårt att skiljas från henne fast vi båda är jättetrötta.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar