INTE HAR MOR FÖRLORAT

sin förmåga att vara sarkastisk! Vi hade ett meningsutbyte vid middagen, eftersom mor vägrade att äta upp maten. Jag blev nog lite patetisk, när jag talade om att jag inte uppskattade hennes matvägran, när jag ansträngt mig för att laga god mat.
“Så förfärligt synd det är om dig”, genmälde mor. Tonfallet går inte att beskriva.

Tänk att en av sjuksköterskorna frågade hur jag hade det, i dag. Är det besvärlig, frågade hon. Jag sa att Laura verkligen inte är besvärlig, men allt runt omkring är det.
Jag tror att de alla har så mycket respekt för mig att de knappast vågar fråga. 
I går frågade jag en av tjejerna om de skulle komma halv tre eller tre i dag för att tvätta mors hår. Närmare tre än halv, trodde hon. Strax efter två, står ett par töser på trappen! Då var vi inte färdiga med middagen, så jag sa' att antingen fick de vänta eller komma tillbaka. De valde att komma tillbaka en halvtimme senare.
Det var snälla och rara flickorna, men tämligen handfallna. Hade ingen aning om hur gå till väga för att tvätta Lauras hår. Jag gav dem några goda råd, och det gick tydligen vägen.
Så snart de lagt mor på sidan och gett sig av, rivstartade jag för att hinna till apoteket. Där höll jag på att få ett nervsammanbrott, när det visade sig att sjukhuset skrivit ut fel medicin åt mig. Tack och lov fick jag ändå ut vad jag skulle, eftersom mitt förråd var slut, men det tog ju en hel evighet för de två gossarna att lista ut hur de skulle gå till väga för att kunna göra det. Jag stod nästan och hoppade vid disken — så jag avstod  från att ta ut mors medicin, gav dem bara en förteckning på vad jag vill hämta ut i nästa vecka.
Kom hem några minuter före hemtjänstarna som hjälpte Laura upp ur sängen.

Hon är inte uppe lång stund efter vilan, redan vid femtiden börjar huvudet falla framåt, och hon erkänner att hon är lite trött, men vill vara uppe en stund till. Klockan sex går det inte längre, då sover hon nästan och vill gärna lägga sig.