SITUATIONEN HÄR HEMMA

 har länge varit svår — många gånger har jag undrat hur jag, rent fysiskt, ska orka med, men deprimerad blev jag inte förrän hemtjänst kom in i bilden. Det är ett stort stort stressmoment att aldrig få rätt besked i tid — och inte ens veta när någon därifrån står på tröskeln.
Trots att jag i god tid ringt och ändrat avlastningstiden för i går eftermiddag, så står en tjej här en halvtimme för tidigt — mitt i vår måltid.

Bortsett från att mina ärenden på byn tog längre tid än beräknat, så var det en bra dag. Laura klagade inte heller sen hemtjänaren gått sin väg.
När hon lagt sig var hon på gott humör, och har sen sovit hela natten. Nåja, om hon sovit, vet jag förstås inte, men hon har varken pratat eller ropat på mig.
Det största smolket i min bägare är att datorn krånglar — jag är rädd för att den lägger av snart, och då blir det inga mer inlägg. Att beställa dator utan dator är svårt, eftersom jag inte kan komma till en affär. Dessutom vet jag inte om jag har råd att köpa en ny — glasögon borde gå före.
Har blivit tvungen att ringa efter hjälp, eftersom åkklipparen inte startar — det är inte heller gratis.

Har läst ut "Demensboken". Den är intressant, även om det kanske inte gav mig insikter och kunskaper som passar just Laura och mig. Både fallbeskrivningarna och förklaringarna är intressanta. Däremot ställer jag mig tveksam till om det som författarna kallar ”Det andra perspektivet” har något befogande. Författarna säger ju själva att det är omöjligt att sätta sig in i en annan persons medvetande, varför då göra detta klumpiga försök. Att dessutom låta kvinnorna, men inte mannen, börja sina anteckningar med ”kära dagbok” tycker jag är en direkt förolämpning mot alla kvinnor. Så infantila är de flesta av oss inte.
Det hade inte heller skadat med en bättre språklig granskning — fast här är det nog jag som är grinig.