DET ÄR AVLÖSNINGSDAG

i dag — får se hur jobbig den blir. 
Inga är tillbaka efter semestern och jag misstänker att det blir hon som är dagens sällskapsdam. Inget som fyller mig med glädje.
Kroppen vrålar åt mig att ta’ det lugnt (den är lika seg som datorn), men med inbokade hemtjänsttider kan jag inte improvisera, utan är tvungen att göra vad som måste göras, på de givna stunderna. Kanske hinner jag med en tupplur innan mor vaknar. Skulle så gärna vilja hinna läsa ett kapitel, eller två, i en av låneböckerna som Anki hade med sig i går; ”Möta närstående med demens — en guide till validationsmetoden” av Vicki de Klerk-Rubin. En bok som jag ju inte kan läsa i Lauras närvaro. Har bara kommit till sidan 37, och hitintills är allt som sagts så självklart, att jag undrar varför boken skrivits. Återkommer till boken när jag läst mer.

Det var trevligt att ha Anki här en stund i går. Laura somnade en stund, men var bitvis med i samtalet — och när Karin på rehab ringde, hörde jag att de förde ett livligt samtal.

Kvällen blev bra, även om vi, som alltid, hade problem med förflyttning. Är det bara vi två, som gör det i Lauras takt, går det i regel bra.
Klockan elva ropade mamma, då var hon uppspelt, sa att hon agerade tältstång, när hon höll upp täcket. Skojade om att hon skulle träffa Johnne. 
Tjugo minuter senare ropade hon för att hon ville ha sina glasögon. Se’n låg hon länge och småpratade på engelska för sig själv. Lite lustigt, för jag hade precis tänkt att hon lämnat engelskan, som hon alltid använde när hon var som räddast och mest psykotisk.
Oj, nu ropar hon