MAMMA-MONITORN

är en välsignelse. I början litade jag inte riktigt på den, utan kikade in i salen lite då och då, för att se hur läget var. Nu har jag insett att jag faktiskt vågar mig ut med sopor och kortare svängar till bärbuskarna, när jag har monitorn på mig. Och på kvällarna kan jag sitta i lugn och ro på västra sidan av huset och njuta av solnedgången.
Har skrivit till enhetscheften om den försvunna timmen. Nu kan jag bara hoppas på att få den tillbaka. Har även mejlat rehab och bett Karin komma hit för att demonstrera liften. Vi har nog kommit till den punkten nu när jag inte kan räkna med att mamma ska orka resa sig upp med hjälp av turner. 
Idag blev jag tvungen att larma för ett toabesök, och inte ens med hjälp av två tjejer orkade mor resa sig, utan de fick ta till liften. Inget som mor uppskattar!
Men ett par timmar senare lyckades vi klara av ett toabesök på egen hand. Nu återstår att se hur det går med nattningen. I går kväll blev jag tvungen att larma för att få hjälp att flytta mor i sängen — hon låg så obekvämt, men kunde inte hjälpa till att flytta sig.


Nu när mor är mer harmonisk och jag inte ständigt behöver vara beredd på anfall och utbrott stup i kvarten, har luften gått ur mig och jag sitter mest och stirrar prick.


Om nu bara datorn vill vara så vänlig att inte konstra!