KUNDE JAG BARA

ta min älskade mor i famnen, och på så vis skydda henne mot de inre demonerna. För några yttre faror finns ju inte — det skulle vara risken att jag blir så sjuk att jag inte kan ta hand om Laura förstås. Men den faran tror jag inte att mor ser.
Som så ofta, blev mor orolig tidig kväll. Jag är rädd, sa hon, men hon kunde inte tala om vad hon var rädd för, när jag frågade. Tack och lov, verkar dropparna både snabbt och effektivt. 
Vi var båda trötta, så det blev en tidig kväll. Jag orkade inte sitta på trappen många minuter, utan packade ihop vid niotiden och sov säkert redan halv tio. 
En timme senare hörde jag att mor talade för sig själv, först på engelska, men så småningom upprepade hon ”kan ingen tända i taket”, högre och högre. Jag gick ned, tände en liten lampa och frågade om jag kunde göra något mer för henne. Hon svarade inte, så jag talade om att det var natt och att det bästa vi kunde göra vara att sova.
”Du Virginia som är så redig, kan du tala om var vi ska sova”, sa’ hon då. Jag talade om att hon satt i sin säng, där det var meningen att hon skulle sova, och att jag skulle återvända till min säng.
”Men de andra då, var ska de sova”, frågade hon.
Så jag upprepade vad jag säger många gånger om dan, att det bara är hon och jag och katterna som bor i huset — och som vanligt blir hon lättad, och kanske en aning förvånad när hon hör det. 
”Då har jag blivit itutad något felaktigt”, säger hon.
Det sista hon sa’ var att flera gånger be att jag skulle väcka henne när hon skulle gå upp. Och nu verkade hon glad och trygg.
Hörde henne småprata några gånger senare under natten.

Kanske får jag lov att väcka henne, så att vi hinner med att äta innan hemtjänst dyker upp här på eftermiddagen.
Just nu har Munken och jag det gott på trappen. Det ser ut att bli en fin dag även om det än så länge inte är mer än 14,6°.