jag har dåligt samvete för att jag inte orkar initiera ett samtal. Laura ser ut över trädgården, hon ser harmonisk ut, och jag undrar hur hennes tankar ser ut nu för tiden. Då vänder hon isg mot mig och säger ”det är så roligt när du är i närheten, det är trevligt med någon som talar om det förflutna. Vackert ord förresten — förfluten.” Vi talar om ordet en stund och mor avslutar tankarna med att säga ”vi behöver inte flyta, vi sipprar vidare i andra banor”.
Kanske gäller det här, som med så mycket annat, inte att förstå — bara acceptera.
Vid midnatt hör jag att Laura är vaken, så jag går in till henne. Hon är orolig och vill ha en sax. Det är svårt att få kontakt med henne, hon grabbar bara tag i min tröja, och säger att hon måste klippa av den. Ännu en av alla dessa saker som jag aldrig kommer att förstå; hur Laura som varit extremt rädd om sina ägodelar, nu river sönder, och skulle klippa om hon hade en sax, och hon skriver i böcker och på allt tillgängligt.
I morse vaknade hon på gott humör, och protesterade inte när jag talade om att det var duschdag. Men när tjejerna kom var det tvärstopp — hon skulle inte duscha. Jag försöker övertyga henne, det ta’r tid men till slut går hon motvilligt med på det.
En av tjejerna rullar iväg henne till duschen, men kommer snart tillbaka och ber mig komma. Laura är inte kontaktbar, så vi rullar tillbaka och tjejerna tvättar och klär på henne. Hon förblir onåbar, så hon får stanna i sängen.
Det här är ju inte nytt, men förra sommaren när det hände varje dag, var det mycket mer dramatiskt. Men i dag tog det ovanligt lång tid innan hon kom till sig — i det närmaste en timme. När hon väl vaknade till, var hon glad och kaffesugen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar