till slut. Men bara därför att jag sa' till. För tjejerna visste inte att de skulle duscha Laura. Tjänstarna som var här i går, sa' att de skulle skriva in i boken att det skulle duschas — och det var en av de mer rediga och erfarna tjejerna, så jag tror nog att det blev gjort. Kanske läser man inte alltid i boken.
Dagens tjänstare var mycket unga och mycket oerfarna, jag blev tvungen att rycka in för att övertala mor att låta dem duscha henne. Laura beskyllde tjejerna för att försöka mörda henne, och började tala engelska med dem.
"Så duktig du är på engelska", säger en av dem. Att det är hennes modersmål vet de inte — ingen av tjänstarna tycks någonsin bli upplyst om mors bakgrund. Säkerligen är det lika illa för alla vårdtagare. Ändå talas det vitt och brett, inom vården, hur viktigt det är att känna till patientens historia.
Jag har sagt det tidigare, och får säkert anledning att upprepa det; två mycket unga och oerfarna personer borde inte få arbeta tillsammans.
Så snart mor fick börja tvätta sig, så gick det bättre, och det gick geschwint med påklädningen.
Nu äter vi frukost på trappen, det mesta av maten tycks gå ner och Laura verkar glad och nöjd — trots att hon vaknade ett par timmar tidigare än vanligt.
Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar