Det var inte en katastrofal start — men det var mjäkiga tjejer, som behandlade Laura som ett småbarn. Deras sätt att säga mmmm ahhh, som om de talde till en kattunge ger mig gåshud. Och deras sätt att försvara sig varje gång mor säger att de gör henne illa, får mig att undra om de över huvud taget, fått någon utbildning i, hur man bemöter en patient. Efter 34 Laura, tappade jag räkningen, gick därifrån och läste dagens tidning.
Det är länge sedan Laura hade invändningar mot radioprogram, men i dag ville hon inte lyssna på nyheterna — upprepade envist att ”det måste vara fel”. Sedan somnade hon. Jag försökte göra det bekvämt för henne, med en kudde bakom huvudet, men det blev mycket sämre, sa’ hon. Men i valet mellan att få yoghurt, eller gå och lägga sig, valde hon yoghurten. Jag fick påminna henne många gånger om att hon skulle äta.
Hon stammar och har svårt att finna orden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar