onsdag 3 juli 2013

EFTER DRYGT SEX MÅNADER


fick jag ett nytt glas, istället för det som ett av tjänstarna hade sönder. Eftersom jag inte sagt ett ord om den affären till någon av tjänstarna blev jag först lite förvånad, när jag insåg att tjejen som lämnade över glaset visste precis vad det rörde sig om. Hon och kompisen hade på vägen till oss diskuterat hur länge se’n det var som det gick sönder.
Naturligtvis borde jag inte bli förvånad, det sladdras säkert en hel del. Och det här var ju inte första gången en tjänstare sa’ något som bara hennes chefer borde veta. Nu tror jag mig se ett mönster; från början hade säker cheferna informerat tjänstarna om att jag var besvärlig att ha att göra med — jag klagade mycket, fick jag höra. Tjejerna uppträdde avvaktande, och flera var säkert rädda för mig. Sakta har det förändrats, de flesta är nu naturligare och pratigare — de har upptäckt att jag inte är jättefarlig.
Kunde de nu lära sig att vika ihop saker och städa efter sig, skulle livet bli uthärdligt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar