söndag 28 juli 2013

JAG ÄR ALLTID OSÄKER PÅ


om jag ska låta Laura vara i fred, när hon tycks helt försjunken i sin egen värld, eller om jag ska försöka väcka några gamla minnen till liv, och få ett samtal till stånd.
I dag är mor stundtals svår att få kontakt med, hon tittar oförstående på mig när jag ställer en fråga, eller försöker inleda ett samtal. Då kommer S.Katten och hoppar upp i hennes knä. Han trampar runt och buffar med sitt huvud i hennes ansikte. Först sitter Laura bara stilla utan att reagera, men efter en stund småler hon och klappar honom.

Gunnar vår gamla pensionerade postis kommer gående på promenadstigen — när han ser oss kommer han upp på verandan för att pratas vid. Jag tror att Laura känner igen honom, men hon sitter bara tyst och småler.
Vi har ett risigt gammalt växthus vid tomtgränsen, det har länge varit en nagel i ögat på mig, vet inte hur många gånger jag tänkt att jag borde köra upp skottkärran och forsla bort det värsta skrotet — men jag hinner ju aldrig dit. Gunnar frågar om jag vill att han ska komma med sin släpkärra och köra bort skräpet. Underbara människa!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar