VI SOM ÄNNU INTE ÄR DEMENTA

vill så gärna förstå varför våra anhöriga reagerar som de gör. Kanske är det enklare att bara acceptera, se till att de har det så bra som bara är möjligt (vilket inte är möjligt så länge vi är beroende av hemtjänsten).
Men jag kan inte låta bli att undra över alla de, för mig osynliga, människorna som Laura umgås med. I går var det en dam med en blåklocksliknande hatt. I natt ägde ett sammanträde rum i vår sal, med många personer närvarande.
Nyss höll Laura tidningen till örat och försökte att ringa till mig med den, och frågade efter mitt telefonnummer.

Dagens två tjänstare som hjälpte Laura i säng för eftermiddagsvilan, har varit här många gånger, ändå lägger de mor på rygg, med den påföljden att mor satt upp och talade med sina osynliga vänner, under hela vilan. Eftersom hon vilar för att avlasta rumpan, så kunde hon ju lika gärna ha suttit kvar i sin stol, så hade jag haft två lugnare timmar. Två timmar som jag hade sluppit springa mellan salen och köket varje gång mor ropade.