LONE BLEV LEDSEN

när jag sa åt henne att det inte är bekvämt att ligga med huvudet på grinden. Det skulle jag också ha blivit, och det mest för att jag skulle ha tyckt att det var pinsamt att göra en sådan tabbe. Förhoppningsvis gör det att hon tänker efter om patienten ligger bekvämt i fortsättningen — och förhoppningsvis ska jag inte behöva vara den elaka kärringen som påpekar den sortens självklarheter i fortsättningen. 

 

Laura har ännu inte vant sig vid normaltiden — hon somnar i sin stol före klockan sju (och det gör nästan jag också). Jag har inte bett om tidigare nattning, eftersom jag tänkt att vi båda långsamt ska vänja oss vid nytiden.  

BEFOGAD FRUKTAN

  Så var det slut på de bra tjejerna — två tjänstare står och drar i dörren, utan att komma på den ljusa idén att ringa på dörrklockan!

Jag hör hur mor kvider när de lägger henne, och när jag kommer in ligger Laura med grinden som huvudkudde! Jag ta'r ett djupt andetag och brygger gott te, som en gäst just medförde, och känner hur jag närmar mig en slags  inre balans. Det är ju så här det är, och så här det kommer att förbli, jag måste lära mig att acceptera det.

S.Katten kom nyss in och gick raka vägen till mors säng — så jag tror att båda har det bra nu.

"JAG HAR INGA ANDRA MINNEN

 än de som ramlar över mig", konstaterar Laura. Och än en gång får jag anledning att fundera över hur minnet fungerar — eller inte fungerar.  Varför ramlar ett minne plötsligt över oss, och varför minns man inte en del saker, medan minnen man gott kan vara utan, sitter som berget.

På sistone tycker jag mig ha sett ett mönster i vilka tjänstare som kommer hit. Ofta är det en tjänstare som kommer flera gånger i rad  vilket är jättebra när det är en bra person, och en prövning när det inte är det. Nu har vi haft bra tjejer här, fyra gånger i rad — hur länge varar den lyckan?

Det kom en laddning med blöjor i dag. Eftersom jag bett dem att inte beställa så många kartonger varje gång, ligger det snubblande nära att misstänka att sköterskan gör det på pin kiv. De påstod en gång att de alltid beställer så här mycket åt alla, men jag har en väninna som till slut fick köpa blöjor, för att hennes mamma skulle få några. Och hur i all världen skulle man förvara de här fem kartongerna om man bodde i en etta! Tur att jag har uthus, men jag misstänker att mössen tycker att blöjor är ett prima byggmaterial.

SYMASKINEN

kom till användning i morse, eftersom Laura lyckats slita upp ena sidsömmen på påslakanet. Tur att det bara var sömmen!

 

Det finns dagar då jag inte orkar torka upp kaffet som mor hällt i handen för vidarebefordran till munnen, eller den mat hon spottar ut, när hon tuggat den till en vällings konsistens. Hon tuggar maten föredömligt väl — om hon bara svalde den sedan, vore det bra. För att slippa det extraarbetet, ställer jag maten utom räckhåll och portionerar ut den. Det vore naturligtvis mycket bättre om jag läte henne äta själv — somliga dagar funkar det, men de andra dagarna har jag svårt att inte visa min irritation över hennes bordskick, och då intalar jag mig att det är bast att jag sköter matningen.

 

"Do the best — you'll have the best", säger Laura. Ja, jag försöker.

"ALLTID?"

Laura låter enormt förvånad, när jag påpekar att hon ska svälja maten.

Jag förvånas dagligen över, hur somligt sitter som berget i Lauras hjärna, medan annat trillat bort. Hennes förmåga att dra slutsatser, trodde jag var förlorad sedan länge, men i morse frågade hon en tjänstare om hon sprungit eftersom hon var så anfådd. (Ja, hon hade sprungit från bilen).

När jag serverade kaffet sa jag "varma rekan", och genast fyllde hon i med "det inte vara". Men strax därpå, hade hon inte en aning om att hon skulle svälja maten.

Jag kan skala och skära bort sådant som är hårdtuggat, och skära maten i bitar — även om det inte ser så värst aptitligt ut — men jag kan inte tvinga en människa att svälja.

MOR FICK EN EXTRA TIMMES SÖMN

i morse, hon var trött, och eftersom, vi fick en morgontimme till skänks och jag inte behövde ta någon hänsyn till tjänstarnas känslor, lät jag mor sova ända till S.Katten väckte henne.

Medan hon sov flyttade jag ett överblivet bord — ett bord jag snavat över i flera månader nu eftersom jag såg mig nödsakad att avlägsna det från salen för att inte hemsökelsepersonalen ska lägga filtar, kläder, blöjor, begagnat material och våta tvättfat på det!

Skaffade mig lite extra arbete när jag flyttade en monstera som med en av sina bläckfiskarmar grabbade tag i en aloe, som den blivit kompis med, och inte ville skiljas från. Nu behöver aloen en hel kruka, kanske hinner jag plantera om den under middagsvilan.

Som alltid när Laura får sova ut, har hon varit på gott humör — vi samtalar om allt mellan himmel och jord, inte alltid så sammanhängande. Men mitt i ett nonsensamtal, kan det glimra till och mors kommentarer och frågor förefaller helt vettiga.

"INTE BITAS,

då får vi ont", jollrar Sigrid.

"Å, säger du det", svarar Laura. Vore Sigrid mer känslig för tonfall, skulle hon inse att man ska behandla vuxna människor som vuxna människor — även om de bits. För övrig är även jag frestad att bita Sigrid. Dessutom vet jag att mor bara nyps, eller grabbar tag i någon, när de gör henne illa. Såvitt jag vet har hon inte bitit någon tidigare, men jag utgår ifrån att hon tolkade hjälpen, som att någon gjorde henne illa.

 

Det nya tunga täcket är fantastiskt — det känns nästan mirakulöst att något så enkelt som ett täcke har gett Laura så mycket lugnare nätter. När jag insåg att hon inte försökte riva sönder täcket, plockade jag fram ett påslakan. Det innebär nästan daglig lakanstvätt, eftersom sängen är genomvåt varje morgon, men det är mycket skönare mot huden än täckets gummiartade hölje.

Så nu ska jag mangla några lakan innan jag serverar yoghurt.