"DET ÄR SÅ TREVLIGT

att vara omtyckt, och att få tycka om". När Laura ropade på mig i natt, var hon lugn, men kanske en aning ängslig, hon visste inte var hon befann sig och ville upp ur sängen — och ut. Jag talade om att sängen var bästa stället att vara på, ute var det alldeles för kallt och vått. Så vi satt mest, höll varandra i handen och talade inte mycket. Hon var kall om fötterna, så jag hämtade en värmedyna — det visade sig att sladden var för kort, så jag fick hämta en skarvsladd. Mor var helt med på noterna och frågade om jag hittade ett vägguttag att sticka kontakten i. På det stora hela var hon klar, oroade sig för att jag skulle bli kall, frågade om jag satt bekvämt och när jag talade om att klockan var halv två på natten, tyckte hon att det var förfärligt att hon hindrade mig från att sova. Men jag märkte att hon behövde sällskap och stannade ända tills hon uppmanade mig att sträcka ut mig i min egen säng. Men hon somnade inte, och jag tvivlar på att hon sov överhuvudtaget, före klockan sex. Det var sista gången jag var inne hos henne och lyfte upp täcket — då hade hon lyckats riva upp det mesta av sömmarna på påslakanet, och hade slagit hårdknut på lakanets alla hörn. Hon märkte att jag var där, men höll förmodligen på att somna, för hon bara mumlade ett tack, när jag bredde över henne täcket. Nu undrar jag förstås, hur länge hon kommer att sova.