SJÄLVKLARA SLUTSATSER

är inte längre självklara, därför gläds jag varje gång Laura förstår sammanhangen — när hon hör en duns och frågar om det är katten som hoppade ned, eller som när hon förmanar mig att tända det bortersta ljuset, i adventsstaken, först — så att jag inte ska bränna mig.

I morse vaknade hon mycket tidigt och undrade om vi inte skulle stiga av — eller skulle vi åka en station till. Jag föreslog att vi skulle sova en stund till, så skulle jag väcka henne när vi var framme. Men det tog inte lång stund innan hon ville ut "från den här hålan". Somna vågade hon inte, så vi pratade rätt länge innan jag kunde lämna henne.

Några timmar senare är hon på gott humör ovanligt klar, även om hon letar förtvivlat i minnet, efter något hon glömt.