fredag 10 januari 2014

NÄR JAG GÅR DÄR OCH PLOCKAR UPP


efter tjänstarna, så infinner sig den obehagliga tanken, att det kanske är jag som har orimliga krav på dem. Vad gör det om filtarna ligger i en hög mitt i soffan, tomma askar ligger kvar en vecka på golvet och handfatet är skitigt? 
Samtidigt kan jag ju inte låta bli att undra hur det skulle se ut efter  några veckor om jag inte plockade upp — eller hur det ser ut hemma hos ensamstående personer, de arma stackarna som är helt beroende av dessa förfärliga människor. Jag kan ju skyffla undan det som stör mig mest, även om jag inte orkar tackla det värsta.
Misstänker att jag snart har nått den punkt när jag kommer att fråga vad som åligger hemtjänstarna att göra, och vad jag förväntas göra. Jag drar mig för det, eftersom jag inte vill ha med socialtjänsten att göra, mer än vad som är absolut nödvändigt. Att tala med en människa som bara småler och säger att de bara vill vårt bästa — det tar på krafterna.

Kvällens tjejer fick veta att de var de mest oomtänksamma människor Laura stött på. Inte utan att jag håller med.
Det tog nästan två veckor
innan en av tjejerna insåg
att en tom kartong bör slängas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar